Trasig fot på Lidingöloppet

Lidingöloppet 2.02 och en 112 plats. Jag har varit lite orolig inför loppet om min fot skulle hålla eller ej. Jag vet fortfarande inte om det är en stressfraktur, eller vad, men det gör ganska ont, varje dag.

Så under senaste 4 veckorna har det bara blivit 2 st löppass, men jag kände ändå att det var foten som skulle begränsa mig på LL, snarare än konditionen. Min målbild var att om jag klarar 20k, så skall jag kunna pressa mig i mål, om jag så skall behöva leta fram en krycka att springa med. Jag tänkte att om jag bara kan springa så kan det dessutom gå rimligt fort, även om jag inte haft en tanke på mitt mål, sub2h.

Loppet gick iallafall i bästa väder, 15 grader och sol. Knappt någon vind, men man springer så skyddat att det spelar ingen roll. Jag startade i 1B som är en ganska liten grupp, men trots det blev det ganska trångt. Planen var att lägga sig på 4.00-pace och se hur länge det håller. Jag öppnade första milen ungefär på 3.55 och det kändes OK i foten, men vid 10 k så började det göra rätt ont, trots full laddning med voltaren. Vid 15 k så hade jag förlorat lite kraft i löpningen och tappat något på farten, men framför allt började det göra såpass ont att jag började bli orolig. Frutstrerande löpning också, eftersom jag var tvungen att bromsa rejält i medluten för att inte sabba foten och blev då omsprungen av 5-6 personer i varje backe. Men jag var starkare uppför och tog in varenda av dessa kombattanter i kommande motlut. Men sedan blev det inte värre. Så jag närmade mig 20 k, tog en andra gel, och i samband med detta fick jag en rejäl kick framåt. Kanske var det endorfin, kanske att min mentala spänning släppte, eller kanske var det voltarenen eller gelen som kickade in. Hursomhelst fick jag en grym energi och började plocka placeringar och snittid. Väntade bara in Abborrebacken, skulle vara skönt att springa igenom den. Kilometrarna rullade på, jag kände mig ganska snabb. Ett tag började jag räkna på vad som krävdes för sub2, och gjorde ett litet försök på det. Tyvärr är LL inte 30 k långt, isåfall hade det varit lätt att klara, men LL är ca 450 m för långt, och det tar ju 1.40 extra eller så. När det så var 2 km kvar så insåg jag att det inte skulle vara möjligt med sub2. Kämpade mig i mål sista kilometrarna, plockade placeringar hela tiden.

I mål var jag rejält glad över att jag bara genomfört loppet. Men snart började jag få betala med en rejäl värk i foten, jag kunde knappt gå på den de första timmarna efter loppet. Sedan klingade smärtan av, och 24 h senare är det inte så farligt faktiskt. Nöjd-känslan satt kvar i iallafall en timme, innan jag började vara irriterad över att ha missat sub2.

Skärmbilden nedan med mellantider är nog baserad på att LL är 30 k, inte 30.45.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s