Nyss hemkomna från Skottland och OMM så har vi börjat smälta de mycket starka intrycken som vi bär med oss från eventet. Kort sammanfattat kan man beskriva det från den största misär som jag varit med om – inte nödvändigtvis det jobbigaste lopp, men dock den tävling med flest toppar och dalar (främst djupa dalar) och hårdaste förhållanden på tävling. Jag har varit med om väldigt krävande förhållanden på olika höga berg och på havet, men i form av en tävling så var årets upplaga av OMM någon sorts rekord. Mitt lag, Alexander och jag, kom till slut 12a i Class A. Att det var 100 anmälda lag, men bara ca 30 som kom i mål säger kanske något om förhållandena.
OMM står för Original Mountain Marathon och är originalet bland fjällmarathon – förlagan till BAMM, FEM, LAMM, RAB MM och flera andra med samma format – Bergsorientering 70 km, 2 dagar, 2 personerslag, unsupported (man bär med sig tält, annan utrustning och mat – allt ultralight). Det är ett fantastiskt arrangemang (om än med osannolikt rörig hemsida) som gränsar till tysk planering. Att TC (tävlingscenter) i år var på ett camp som under andra världskriget hade använts av engelsmännen för tyska krigsfångar (SS-soldater) gav en lite märklig association… Der är en massiv tävling med runt 3000 deltagare. I år gick tävlingen av stapeln nära Comrie i Skottland. Sista helgen i november. Redan här borde vi anat oråd.
Vi kom till Cultybraggan som var TC på fredagen, fixade administration med registrering etc. Slog upp tälten och gick och lade oss.Vårt tält var så bra placerat att det låg precis vid en väg och ca 3 meter från en färist i stål, så varje gång en bil körde över denna, så lät det som bilen snarare körde över oss! Vi hade laddat med ett par pint öl och fish&chips på en pub i Edinburgh – jag hade reserverat mig för det beslutet, men fick böja mig för majoriteten. Jag fick komplettera med att ladda upp med lite Carboloader från Maxim… Det regnade hela natten.
Raceday börjar i alla fall helt OK. VI satte i oss lite frukost och tog våra färdigpackade ryggor (min var lite väl tung med 6.5 kg, men då bar jag både tält och köksutrustning). Bussar till tävlingsområdet, och efter en 1500 meter anmarsch till starten så klockades vi iväg i 1-minutersintervaller. Kartan fick vi samtidigt som starten gick. Vi insåg ganska snart att detta skulle bli en riktigt blöt helg – det regnade ihållande och ju högre upp vi kom i bergen desto hårdare blåste det, i byarna blåste man ibland nästan omkull, och ihållande säkert 15 m/s. Hela dagen regnade det. Som sämst var sikten kanske 30 meter.
Lika illa som regnet var dock underlaget – det var i princip konstant vatten eller lera till anklarna, och fullständigt naivt att försöka undvika detta. Många gånger fick vi vada med vatten upp till låren. Leran letade sig in i skorna och med vatten konstant i skorna blev fötterna allt skörare… Detta kombinerat med branta sluttningar med grov ljung eller ormbunkar som gjorde att “höga knän” fick en helt annan innebörd och allvar – speciellt för höftböjarna som tog slut redan efter någon timme. Med tanke på att tävlingstiden för oss blev ca 15 timmar, så skulle detta bli ett problem…
Vi körde i alla fall igång ganska bra – vi frågade en del andra tävlande när de hade startat , och vi låg alltid bättre till än de vi frågat. Vi satte de flesta kontroller hyffsat – det var 12 kontroller och 34 km första dagen. Ett par av kontrollerna misslyckades vi med, men på det stora hela var vi nöjda med navigeringen.
Men under lördagens första halva dag gjorde jag ett stort misstag – jag sprang med alldeles för lite kläder på mig med motiveringen att jag ville ha förstärkringskläderna torra. Vilket nybörjarfel. I efterhand kan jag bara konstatera att den hypotermi som jag hade under 5-6 timmar under lördagen kostade mig MYCKET energi. Innan jag tog på mig bättre med kläder så skakade jag så jag knappt kunde prata eller läsa karta. Vilket nybörjarfel. När jag justerat klädseln och blev varmare så hade jag ändå tappat mycket energi, och var slut i musklerna. Jag kände blodsockret lågt, och pressade i mig bars och gel, men trots detta fick jag inte upp energin. Musklerna krampade i baksida + framsida lår + vaderna. Och höftböjarna. Jag började fundera på om det kunde vara elektrolytinbalans, och tryckte i mig ett antal salttabletter, och kanske blev det lite bättre. Men de sista timmarna hade jag seriösa problem att ta mig framåt över huvud taget. Hardship som får en att tänka på Regel #5 (http://www.velominati.com/blog/the-rules/#5).
Hursomhelst – vi klarade till slut av första dagen, och gick i mål på ca 8,5 timmar. Just det – 12 kontroller på 8,5 timmar och 34 kilometer – det borde säga något om terrängen och förhållandena. Vi kom in som lag 12 på den tiden.
Natten tillbringade vi i Hillebergs Rajd-tält som fungerade som det skulle. I min iver att kapa vikt, hade jag dock gjort några modifieringar som var för radikala – linorna som jag använde gick till slut av vid ett par tillfällen, men på det stora hela funkade det mycket bra, trots mycket starka vindar. Förutom den vanliga maten hade jag med mig 200 gram mandelmassa som var osannolikt gott…
Dag 2 startade med något bättre väder. Jag kände mig starkare efter att fått i mig energi, och musklerna kändes möjligen trötta men ändå fräscha. Denna dag bjöd faktiskt på lite sol till en början, men snart givetvis både regn och minimalt med sikt. Samma fruktansvärda förhållanden med avseende på underlaget, med den skilladen att idag så startade vi inte med fräscha fötter, utan fötter som redan hade grova skavsår. Vi satte återigen kontrollerna helt OK – idag var det 10 kontroller på 24 kilometer. Alexander sträckte sig i ljumsken i en nedförslutning, och tillsammans med gårdagens övning så blev det rejält jobbigt för honom de närmsta timmarna, både mentalt och fysiskt. Omvända roller denna dag alltså. Efter lite Voltaren så kom dock A igång igen. Mina skavsår började här bli rejält kännbara (missa inte bilden längst ned), när jag gick uppför så brände det osannolikt mycket i hälarna. Värst var det dock när vi skråade (vilket vi gjorde säkert halva tiden), då mina skor tryckte på ankeln så att benen vek sig av smärta. Efter lite experimenterande med att knyta upp skorna så funkade det bättre – och jag sprang resterande del av loppet med öppna skor – som därmed fungerade som skopor när man sprang igenom leran.
Vi tog i alla fall kontroll efter kontroll, och kände att vi hade ganska bra flyt.
Med våra umbäranden var det många tillfällen som vi var osäkra på om vi skulle klara det. Mot slutet av dag 1 var jag övertygad att jag inte skulle kunna genomföra om jag inte fick i ordning på kroppen, och likaså under dag 2 då skavet kunde knäckt oss. Alexander kände sig nog inte trygg med att klara dag 2 förrän Voltarenen verkade fullt och vi tagit kontroll 5 eller 6. Avseende skavsåren kan jag definitivt konstatera att detta var nybörjarfel #2 – att jag inte var tillräckligt van vid mina skor. Jag har inte haft optimala förutsättningar för träning under hösten med skada och annat, så jag var medveten om detta, men långt ifrån vidden av problemet!
Men vi kunde trots allt defilera in i mål med några kilometers fin löpning på skogsstigar (första gången under loppet), och gick i mål dag 2 på 6:20, 12e plats även denna dag. Vi blev därmed även 12a totalt. Vi åkte till OMM utan egentlig resultatambition och mest för upplevelsen. Vi kom därifrån med en mycket stark upplevelse och ändå nöjda med resultatet.
Man kan inte låta sig förundras över de engelsmän som springer i korta slitsade shorts och tunt underställ och springer fort genom bergen. Mycket imponerande, även om det givetvis främst är ett bevis på stor tillvänjning till den väldigt speciella (och tuffa!) terrängen.
Jag hade dock inga problem med min tidigare skada i foten under loppet. Nu i efterhand har jag som sagt skavsår som är helt osannolikt stora och onda. Nu är det 2 dagar efter bilden nedan är tagen och fötterna är långt mycket värre. Såren vattnar sig och gör riktigt riktigt ont. Barfota kan jag gå hjälpligt, med Crocs kan jag möjligen ta mig fram. Vanliga skor går helt bort. Perfekt att då åka (imorgon) till London på en city-semester…. Förutom såren har idag fötterna svullnat upp rejält, jag antar att det är någon sorts antiinflammatorisk effekt. Fötterna ser ut som ballonger, men jag besparar er en bild på det.
Under loppet gjorde jag av med följande: 20 elektrolyttabletter, 1.5 Real frystorkat turmat, 1 skål müslie, 5 vitargobars, 5 vitargogel och 200 gram mandelmassa. Det funkade bra, men hade helst velat ha ett par gel och bars till.
Kommer vi göra detta igen? Helt säkert….
Jag vill rikta speciellt tack till våra vänner som gjort detta möjligt:
Hilleberg – supertack för att hjälp med tältet – jag har lite idéer som vi kan diskutera.
GoCoCo – som alltid superbra sockar och för detta ändamål lysande med snabbtorkande material utan att de luktar. Ni är grymma, men just denna gång räckte det inte för att spara fötterna….
Cocona – Outstanding material och lagets huvudsponsor i årets OMM. Lysande funktionstyger baserade på bland annat kokosfiber (kolla gococo.se)!
Jag vill också nämna att jag nu kommit igång lite försiktigt med Ecco, och har lovat dem att testa deras Biom för att se om de passar mitt löpsteg. Detta skall bli riktigt intressant, eftersom de uppenbarligen funkar för Rasmus Henning, som har den 5e snabbaste Ironmantiden på 7:52:36 med en 2:39 marathon split…
Stora problemet just nu är att det kommer dröja några veckor innan jag kan testa dessa skor…
Fler bilder hittar ni dessutom på : http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150353641…
http://www.SPORTLIFE.se , http://www.TRIATHLETEN.se , http://www.GoCoCo.se ,www.HILLEBERG.se , Continental (cykel), http://www.DUELLS.se , http://www.MAXIM.se ,www.GARMIN.se , http://www.ecco.se
TriDurance 